Jag skapade denna bloggen för att skriva av mig all sorg, frustration men även den glädje lille Leopold ger mig. Problemet är bara att jag inte vet var jag ska börja... Ni som känner mig vet redan en hel del men ni andra.. Jag ska försöka..
Leopold föddes den 27 augusti 2006. Han är min sambo Pelles första barn och mitt tredje. Jag har även Louise 16 år och Max 13 år i ett tidigare förhållande.
Allt var normalt det första 1,5 året förutom att han skrek mycket som baby och var otroligt svår att trösta. Jag tänkte att vi är ju alla så olika och det kanske är hans temperament..? Leopold gick vid 16 månader och började prata vid 18 månader. Han lärde sig snabbt att säga mamma,pappa,äta osv.Han räknade till 5 på sin 2-års dag. Han hade även små klickljud och kunde börja dansa till en droppande vattenkran. Han hummade hela sånger och älskade att bada. Att han inte var så kramig tyckte jag självklart var tråkigt. Jag är själv en mycket fysisk person och vill krama mina barn hela tiden..
Våren 2008 blev jag drabbad av en utmattningsdepression och blev inlagd på sjukhus i 2 månader. Det var då Leopold började förändras..
Jag klandrade mig själv väldigt länge för detta och trodde att det var jag som gjorde att han slöt sig mer och mer in i sig själv. En fruktansvärd känsla av skuld och hjälplöshet infann sig.
Men Leopold blev bara "sämre". Hans tal försvan helt och ersattes av grymtningar och egendomliga skrik. Han puttade bort oss då vi ville krama honom, som om det gjorde fysiskt ont. Han började med handviftningar och tågång. Han verkade inte bry sig om att vi fanns.
Jag började misstänka att han hade Autism. Jag läste på nätet, lånade böcker i ämnet. Och ju mer jag läste insåg jag att han måste få hjälp, vi måste ha hjälp att hjälpa..
Vid 2,5-års kontrollen berättade vi om våra misstankar och sköterskan tog oss på stort allvar då hon såg att han inte interagerade med henne heller. Det blev en remiss till BUP.
Leopold gick igenom en jobbig utredning där det konstaterades att han har Infantil Autism.
Fast jag inom mig visste att det var så kom chocken. Vad ska hända med mitt barn? Hur ska hans liv bli? Ska han vara ensam hela livet? Leva i sin egen bubbla och vara beroende av andra för sin överlevnad?...Det var ett tungt besked.
Varför mitt barn? Varför är livet så jävla orättvist?
Nu är vi snart framme vid Leopolds 4-årsdag. Lite har hänt sen vi fick diagnosen. Han tar kontakt med oss genom att ta oss i handen och leda oss runt i huset.Oftast har han inget mål, eller det kanske han har..men han vet inte hur han ska förmedla det till oss?? Han älskar att hoppa i vår stora studsmatta i trädgården, men helst ska det vara en av oss som hoppar med honom, då kiknar han av skratt och håller om oss. Han tycker också om musik.
Den 31 augsti ska hans IBT.träning (intensiv beteende träning)sätta igång på allvar. Det är en träning där barnet ska lära sig att imitera, något människor med Autism inte kan per automatik. Genom imitationen hoppas vi att Leopolds värld ska bli lite större och roligare för honom. Att vidga hans vyer för nya saker.
Jag känner mig ofta värdelös som mamma till Leopold. Det är en hemsk känsla att se sorgen och förtvivlan i sitt barns ögon och inte kunna trösta,hjälpa eller ens förstå. Jag hoppas att han ändå någonstans vet/känner att jag älskar honom.
Leopold-du är älskad.
