Frustration

Leopold har haft mycket ont i några dagar. Så ont att han bitit sig själv i knät i förtvivlan. Det kommer plötsligt på och verkar göra fruktansvärt ont. Han gallskriker. Springer runt i affekt och tar i så att ådrorna på halsen ser ut att spricka.. Tårarna sprutar och han rabblar "dododo mamama nanana" i desperation. Betyder det Louise, mamma o pappa hjälp? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens var i kroppen det onda sitter. 

Min gissning är magen. Men det kan lika gärna vara någon annan smärta eller ångestrelaterat. 

Detta är det absolut svåraste och sorgligaste i mitt föräldraskap till Leopold. Att inte kunna ta bort det jobbiga, trösta, förklara. Utan bara sitta och titta på när min son mår dåligt. När skräcken lyser i ögonen kan jag inte trösta honom, han tar inte emot den. 

Jag försöker vara så nära jag kan och pratar lugnt. Tittar honom i ögonen. Bejakar honom. 

Sen går jag undan och gråter en stund i frustration och sorg. 

Leopold jag vill bara se dig glad. Det andra gör för ont i mamma.